Min mamma föddes nämligen den 16 mars 1944, så idag skulle hon fyllt 67 år. Tyvärr dog hon i cancer när jag var 11 år, 1982 var det. Vilket innebar att hon endast blev 38 år!!
38 år... shit, det är ju ungt. Det tyckte man inte då när man var liten. 38 år det var ju liksom jääätte gammalt. Men nu när man själv är i den åldern, ja, tom passerat, så inser man att hon hade ju hela livet framför sig, hon var ung. Hon var inte bara min mamma. Hon var ju en dotter, en syster, en vän, en klasskompis, kanske någons hemliga förälskelse. Det var inte bara jag som förlorade henne när hon gick bort. Även om jag i många år egoistiskt såg det så. Idag när man står mitt i livet med sin familj och sina vänner runt sig så inser man att när en människa rycks bort, så ändras livet för så många, många fler än man tror.
Det tragiska med hennes sjukdom är att det gick så fort. Hon sökte hjälp flera gånger men blev bara hemskickad. När hon sökte med blodiga upphostningar och kraftig huvudvärk tog man henne på allvar, men då var det försent. Hennes cancer som satt i lillhjärnan och lungorna hade redan tagit överhanden och det fanns inte så mycket mer att göra än att försöka minska hennes lidande. (Jag begärde att få hennes journaler och har på så sätt kunnat läsa mig till hennes sista tid i livet.)
Var fanns då jag i allt detta, den lilla 11-åriga tjejen som älskade sin mamma över allt annat? Jo, jag förstod inte och fick aldrig veta hur allvarligt det var. Jag trodde liksom varje dag att mamma är lite sjuk hon kommer hem till mig imorgon. (Vaddå, jag hade ju varit sjuk ibland och blev ju alltid frisk igen, så självklart skulle ju mamma det med.) Jag bodde hos min mormor när mamma låg på sjukhus. Tyvärr minns jag inte så mycket från denna tiden.
Den 10 maj, (ca 2 månader efter att mamma lagts in på sjukhus) satt alla i mammas familj samlade hos min mormor, utom min mamma då... Telefonen ringde och jag märkte att nånting inte stämde. Min mormor tog mig i sin famn och sa att min mamma var död. Vaddå död?! Vad är det? Ingen hade pratat med mig om döden. I den stunden föll världen fullständigt samman för en liten 11-åring.
Här är mamma, jag och min bror. Sommaren 1971
Detta fotot som togs när min bror konfirmerades är nog ett av de sista jag har på min mamma (togs ett år innan hon dog, jag är då 10 år)
Min älskade mamma, saknar dig varje dag i mitt liv.
5 kommentarer:
Men Marie, nu sitter jag här och gråter!! Fy för denna hemska sjukdom som krossar så många människors liv, till spillror!
Stor kram till dig!
Ja fy för denna hemska sjukdom. Som vi pratade om sist så är det så hemskt att så många drabbas och speciellt att man inte tas på allvar och när man väl gör det så är det försent. Tänker på dig idag, och din mamma som måste ha varit den mest underbaraste. En natt när min mamma blev dålig och nästan rycktes ifrån oss så berättade hon dagen efter att det suttit en man på besöks stolen i hennes rum, han hade stövlar och en gammal arbetsjacka på sig. Hon kunde inte se vem det var men han sa lugnt och stilla hennes namn, kallade på henne och väntade på att hon skulle följa med honom. Under tiden detta händer så berättar mamma att hon kunde höra läkarna i rummet ropa på henne, dom försökte få henne att vakna upp igen. Hon förklarade det som att hon hamnade någon stans mittemellan liv o död, hade inte ont utan bara en lustig känsla i kroppen. Som tur var hennes kropp stark nog och valde livet denna gång. Jag tänker ofta på detta och blir alldeles varm i kroppen. Känns som att man nu vet att hon har det bra där hon är, förhoppningsvis med gamla vänner och släkt hos sig. Tänk på det, din mamma är säkert också där:-) Stor kram till dig!
Tänker på dej!!! Kjamiz Bine
Jag skulle göra allt för att kunna träffa henne.
Skulle velat träffa min riktiga farmor hon verkade så snäll.
Förstår att du saknar henne men vi alla här i släkten trästar dig så att du ska må bra. Vill inte att min faster ska vara ledsen:(
Kram Natalie.
Ja du Marie, det var en tung tid speciellt för dig o din bror. Jag tänker väldigt ofta på din mor och tiden där omkring. Även då denna dag hon skulle fyllt år. Min son Erik var beräknad till den 7 mars, men gick över hade då i tankarna att det kanske blev på Santas dag, men han väntade till den 17 mars. Så hon fick ha sin dag. Har oxå lite hela tiden haft som fasa att fylla 38 för har då tänkt på din mamma. Vilket inte är någon ålder och alldeles för tidigt att lämna detta livet på jorden. Jag minns oxå den dagen väldigt väl den 10 maj, telefonsamtalet som du skrev. Hur allting bara stannade.
Ja det är sorgligt!!
Kram till dig från mig! Cina
Skicka en kommentar