16 mars, en dag som alltid kommer vara speciel för mig.
Min mamma föddes nämligen den 16 mars 1944, så idag skulle hon fyllt 67 år. Tyvärr dog hon i cancer när jag var 11 år, 1982 var det. Vilket innebar att hon endast blev 38 år!!
38 år... shit, det är ju ungt. Det tyckte man inte då när man var liten. 38 år det var ju liksom jääätte gammalt. Men nu när man själv är i den åldern, ja, tom passerat, så inser man att hon hade ju hela livet framför sig, hon var ung. Hon var inte bara min mamma. Hon var ju en dotter, en syster, en vän, en klasskompis, kanske någons hemliga förälskelse.
Det var inte bara jag som förlorade henne när hon gick bort. Även om jag i många år egoistiskt såg det så. Idag när man står mitt i livet med sin familj och sina vänner runt sig så inser man att när en människa rycks bort, så ändras livet för så många, många fler än man tror.
Det tragiska med hennes sjukdom är att det gick så fort. Hon sökte hjälp flera gånger men blev bara hemskickad. När hon sökte med blodiga upphostningar och kraftig huvudvärk tog man henne på allvar, men då var det försent. Hennes cancer som satt i lillhjärnan och lungorna hade redan tagit överhanden och det fanns inte så mycket mer att göra än att försöka minska hennes lidande.
(Jag begärde att få hennes journaler och har på så sätt kunnat läsa mig till hennes sista tid i livet.)
Var fanns då jag i allt detta, den lilla 11-åriga tjejen som älskade sin mamma över allt annat? Jo, jag förstod inte och fick aldrig veta hur allvarligt det var. Jag trodde liksom varje dag att mamma är lite sjuk hon kommer hem till mig imorgon.
(Vaddå, jag hade ju varit sjuk ibland och blev ju alltid frisk igen, så självklart skulle ju mamma det med.) Jag bodde hos min mormor när mamma låg på sjukhus. Tyvärr minns jag inte så mycket från denna tiden.
Den 10 maj,
(ca 2 månader efter att mamma lagts in på sjukhus) satt alla i mammas familj samlade hos min mormor, utom min mamma då... Telefonen ringde och jag märkte att nånting inte stämde. Min mormor tog mig i sin famn och sa att min mamma var död. Vaddå död?! Vad är det? Ingen hade pratat med mig om döden. I den stunden föll världen fullständigt samman för en liten 11-åring.
Här är mamma, jag och min bror. Sommaren 1971
Detta fotot som togs när min bror konfirmerades är nog ett av de sista jag har på min mamma
(togs ett år innan hon dog, jag är då 10 år)
Min älskade mamma, saknar dig varje dag i mitt liv.
