Känns oerhört UNDERBART och OFATTBART. Men... var har dessa 9 månader tagit vägen? Minns det som igår när vi den 10 april bestämde oss för att skaffa barn. Den lyckan och spänningen jag kände när jag ringde och bokade tid för att ta ut spiralen. Sen gick det fort, för en månad senare var jag gravid. Den 2 juni fick vi beskedet när vi gjorde ett gravtest. Vi var båda två lika snopna för vi eller iallafall jag, var helt inställd på att det skulle ta tid... lång tid.
Men vår glädje och lycka visste inga gränser, samtidigt som en liten känsla av osäkerhet och rädsla smög sig på. Det är ju ett stort steg, det största steget man tar tillsammans med den man älskar. Ett barn är det viktigaste och bästa man får uppleva i sitt liv, enligt mig. Jag har ju längtat och drömt i flera år...
Jag har verkligen haft en bra graviditet. Det var visserligen jobbigt de 3 första månaderna med illamåendet och så den förtvivlan jag kände när jag hade blödningar i vecka 13 som jag trodde var missfall. (vilket visade sig vara delvis sant, det berodde ju på tvillingen som tyvärr dog).
När sen illamåendet upphört var det lätt och härligt att vara gravid.
Jag känner mig så lyckligt lottad som fått njuta av magen och det lilla liv som vuxit inom mig utan besvär och komplikationer.
Men nu är jag redo att möta vårt barn, att bli mamma. Så snälla låt det gå fort nuuu...
1 kommentar:
Tack Mia! :-)
Skicka en kommentar