Jag var precis på väg att krypa till kojs då jag hör William hosta. Han hostar mer och mer och det börjar låta lite kruppliknande (skällande hosta). Jag går in och lyfter upp honom. Han låter inte bra. Tanken var att gå ut med honom, men jag inser då att jag bara står i T-shirt så det får bli att öppna ett fönster så han får kall, frisk luft.
Då...
Som en kaskad över hela mig, mitt hår, nerför min rygg och golvet.
-NEEEEJ!!! tänker jag, inte maginfluensa. INTE maginfluensa!
Sätter mig bredvid toalettstolen på toalettgolvet med lillprinsen i famnen och försöker lugna honom. Fortfarande har han svårt att andas och hostan är ansträngd. Men frågan är: ska han kräkas mer eller inte?
Efter en stund lugnar han sig och somnar i min famn. Jag bär in honom i hans säng. Hoppar in i duschen och sen bäddar jag med dynorna från soffan på golvet i hans rum. (inte ett dugg bekvämt kan jag lova, men vad gör man inte) Vill ju sova nära om han behöver kräkas mer eller om hostan blir värre.
Inget mer händer dock. Han sover gott hela natten och vaknar av sig själv, pigg och glad på morgonen som om ingenting hänt. Ingen hosta, inga mer kräkningar. Tar tempen på honom. Ingen feber. Nähä... Vad skönt!
Hade tänkt stanna hemma med honom, men nu behövdes ju inte det.
Tänk så konstigt det kan va?! Han kräktes nog av den intensiva hostan skulle jag tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar