30 år utan min mamma vid min sida...
Man lär sig leva med det och sorgen avtar, men tomheten och varför och tänk om, finns alltid kvar.
Visst finns det stunder då man kapitulerar helt och tycker att livet är väldigt orättvist. Varför fick inte jag ha kvar min mamma? Varför var hon tvungen av avsluta sitt korta liv på ett så fasansfullt sätt. (Tro mig, cancer i lillhjärnan och i lungorna pga av rökning är fasansfullt.) De stunderna blir jag så rädd och kramar om William och Peter extra hårt och tänker på allt det som min mamma aldrig får uppleva. Och att vi gått miste om all den glädje hon spred om kring sig.
Man får ett helt annat perspektiv på att vara tacksam för det man har.
Ta vara på livet och de du har omkring dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar